gudomliga makter -berättelse
Det var en gång en flicka som hade en nervsjukdom. Hon heter Sara & är femton år.
Hon är även rullstolsburen. (Den sjukdomen hon har gör så att hennes ben är fast mot magen & kan inte rätas ut.) Men den kommer rätas ut efter några operationer.
En dag så träffade hon på en flicka som heter Emelie hon hade mist sin häst nyligen för en månad sen. Hon saknade hästen jätte mycket och önskade varje kväll att hästen skulle komma tillbaka till henne.
När Sara och Emelie träffades första gången grät dem båda. Sara för att hon ville kunna springa, gå och rida med två ben igen. Emelie för hon ville ha tillbaka sin häst. Sara och Emelie frågade varandra mycket om varför dem grät och andra små frågor.
Emelie frågade:
– Kommer ditt ben rätas ut någon gång så att du kan vara lycklig och springa igen?
– Om operationen går bra kommer det rätas ut. Ska operas nästa vecka om det inte går fortare då, får man fråga varför din häst dog?
– Hon fick tarmvred fick avlivas två dagar senare.. Jag trodde jag aldrig skulle sakna henne så här mycket, jag vill verkligen ha henne tillbaka, jag räddade henne från slakt, hon var mager när jag fick henne. Svarade Emelie gråtfärdigt, hon var tjock i halsen och nästa ord skulle tårarna bara forsa ner.
Sara sa:
– Men du vet hon vakar över dig, du kommer hitta någon som kan glädja dig igen. Jag lovar!
Sara hade sina kryckor med sig så hon hoppade till Emelie, släppte ena kryckan och kramade om henne. Hon hoppade tillbaka till rullstolen och sa till Emelie:
– Hon har det bra, får man fråga vad hon hette?
Emelie började gråta och stammade fram hennes namn.
– Saga Af Andersen… Har du häst? Eller det kanske du inte har eftersom din skada..?
– jodå jag har två stycken egna små ponnys som jag kör, jag tävlar i trav med dom. Dom heter Bella och Linsson. Svarade Sara glatt och bytte samtals ämne med att fråga hur gammal Emelie var.
– Gud vad kul, skönt att du inte har släppt hoppet om hästar för att du sitter i rullstol! Jag är fjorton år haha…
– Som sagt så kommer jag ju kunna gå om operationen går bra, sa Sara glatt.
Emelie nickade och fråga om dem kunde gå och hälsa på hästarna.
Sara svarade ”följ med” med ett stort leende.
Det var inte lång väg hem till Saras gård och dem sista tio minuterna gjorde det för ont i Saras armar så hon frågade Emelie om hon kunde rulla henne den sista biten.
Medans dem var på väg hem till Sara så frågade Emelie:
– hur länge har du haft sjukdomen?
– hm.. Låt mig tänka.. I snart 5 år. Fick den vintern 2007.
– okej, är det inte jobbigt att sitta i rullstol? frågade Emelie skrattandes.
– Nja.. Det gör ont i benet ibland. Men det gör ondare i rumpan än i benet när jag sitter för länge, men jag hoppar ju på kryckorna ibland också, svarade Sara i ett högt skrattanfall.
När dem väl var framme så blev Emelie gråtfärdig. Hennes döda före detta häst stod precis framför henne. Emelie gnuggade sig i ögonen och trodde hon såg i syne.
– Sssagga…? Stammade Emelie fram tyst.
Saga gnäggade och slängde med huvudet mot sin ägarinna. Saga gick fram till Emelie och det var ett starkt sken bakom hästen.
Saga hade återvänt från döden.
Emelie var så chokad så hon började gråta men skrattade samtidigt.
Hon kliade hästen på pannan.
– Vad fin hon är, är verkligen glad att hon är tillbaka! Sa Sara.
Det ringde i Saras mobil.
– Hallå mamma… Aha, okej. Vad bra, men jag kommer snart då! Svarade Sara.
– Min mamma ringde precis. Dem släppte mig före i operationssalen, så jag måste åka nu. Sa Sara till Emelie.
– Får jag hänga med in och vänta med din mamma? frågade Emelie.
– Javisst. Ställ in Saga i stallet där nere så kommer mamma och jag dit med bilen, svarade Sara.
Emelie sprang ner med Saga tätt i hälarna till stallet. Ställde in henne i en box bredvid ett brunt litet sto. Emelie sprang till bilen och dem körde iväg till sjukhuset.
Läkarna kom och tog emot Sara och satte igång med operationen.
Efter åtta timmar så kommer Sara ut med en rullande säng nersövd med bandagerat ben. Läkaren pratade med Saras mamma en stund och Emelie hörde ”allt gick bra.”
Sara fick åka hem dagen efter. Sara kunde äntligen gå! Sara var lycklig! Men hon fick inte överanstränga sig.
Sara och Emelie tog en första ridtur och även den sista ridturen tillsammans på sina hästar.
Emelie red hem och skrek ”lycka till i livet!”
Sara behövde inga kryckor längre, ingen dum rullstol heller.
Dem levde lyckliga i alla sina dagar.
Slut.
